Jag kommer väldigt bra ihåg hur det kändes när jag kom in i min första finska butik. Som en människa som har aldrig spelat om pengar i sitt liv var jag väldigt överraskad, det var så konstigt att se spelautomater bakom kassorna. I Tyskland finns de endast i några krogar eller i kasino. Lyckospel är inte en stor del av den tyska kulturen.
Kanske var det därför det aldrig ägnades mycket plats åt lyckospel i min uppväxt. Ända formen jag kan komma på är Lottot (tyska lotteri) som min farfar brukade spela då och då. Det fanns nästan på varje kiosk eller liten bokhandel. Lottosiffrors dragning är någonting jag minns från tv:n fastän det inte var viktigt i min familj. Men särskilt i 70- och 80-talet var det liksom ”kult” att titta på. ”Lottofeerna” var unga, attraktiva kvinnor som presenterades som stiliga och anständiga för att ge Lotto en ren image – medelklassens chans för att vinna en bit av kakan av den tyska ”Wirtschaftswunder” (ekonomiunder). Nu har den inte en stor roll längre, dragningen streamas på nätet utan stora tittarsiffror.
Spelmonopolet i Finland
Men tillbaka till Finland. Som en del av min utbytestermin på Diakonia ammattikorkeakoulu hade jag också en kurs om missbruk och beroende. Där fick jag veta att många organisationer eller projekt här är (delvis) finansierade av Veikkaus Oy som också är ägaren av den finska penningspelmonopolet. Min spontana reaktion: Hur paradoxalt är det?
Jag beslöt mig för att göra research. Jag lärde mig att det fanns tre penningspeloperatörer före år 2017 när Veikkaus, RAY och Fintoto slogs ihop till monopolet. Penningspel betraktades inte som ett socialt problem i Finland fram till 90-talet även om patologiska penningspel funnits i DSM-III redan ett årtionde tidigare. På 2000-talet nådde spelproblem äntligen social- och hälsopolitiken med den nya lotterilagens implementation. Samtidigt lades restriktioner på finska spelmonopolet av EU. Bland annat inkluderingen av studier inom penningspellagen eller begränsningar för spelreklam. År 2012 införde operatörer dessutom en åldersgräns för penningspel.
Men räcker det? Efterforskningen och samtal med olika människor visade mig att monopolet är inte så dåligt som jag trodde från början. Faktiskt tänker jag nu att även om situationen är lite motstridig är det bra att pengar används för att hjälpa människor och t ex forska om beroende. Ändå kommer en stor del av pengar fortfarande från en liten grupp problemspelare som ofta skuldsätter sig för att spela. Därför har jag känslan av att ansträngningen för att förebygga spelberoende kunde ökas. Mindre reklam, konkreta möjligheter för problemspelare och spelautomatfria butiker där beroende och rehabiliterade spelare kunde gå och handla utan att utsättas för frestelsen att spela.
Den lagliga situationen i Tyskland
För att kunna jämföra finska och tyska system måste jag faktiskt också läsa om den lagliga situationen i Tyskland. Lagstiftning om lyckospel är förbundsländernas uppgift. Det betyder t.ex. att det är förbjudet att driva onlinekasinon eller spela på utländska onlinekasinon i alla förbundsländerna utom ett (Schleswig-Holstein).
Därför att spelautomater finns oftast i kasinon i Tyskland ska jag fokusera på dem. Någonting jag aldrig hade hört om tidigare är tyska kasinons exkluderingssystem. Tyska lagen skapar två olika vägar för hur en person kan bli exkluderad från att spela på kasinon. Hen kan antingen exkludera sig själv eller bli exkluderad av kasinot i fall av möjligt beroende beteende. Båda betyder att kasinot måste förbjuda exkluderande personen att besöka deras område och delta i deras spel. Om det inte drivs igenom kan kasinon bli åtalade.
De flesta tyska kasinon är företag. Man kan fråga sig själv om att låta kasinon ha hand om avvisning av deras bästa kunder från deras egna inrättningar är bästa vägen. En fråga till är hur de exkluderade spelarna blir stödda med att hitta hjälp eller behandling för sina problem. Studier om självexkludering har visat att det finns en positiv effekt, men också att många exkluderade spelare byter till spelautomater eller onlinespel. Exkluderingssystemet är alltså mest effektivt om man kombinerar exkluderingen med möjligheter till terapeutisk assistens. Effekten förstärks om problemspelare blir exkluderade tidigt och förbudet genomdrivs.
Vad tänker du? Kunde exkluderingssystemet funka i Finland? Måste det vidgas till spelautomater? Eller kommer spelberoende i så fall bara att ta andra vägar, t ex spel på nätet?
KRAN rf tar också upp ämnet spelberoende i höst där f d spelberoende Mattias Boström berättar om sin livshistoria och vägen ut ur spelmissbruk på KRANs utbildningsdag. Mer information finns på www.kran.fi.
För mer information och hjälp erbjuder Peluuri stöd och information för spelare, anhöriga och professionella på finska, svenska och engelska: https://peluuri.fi/fi
Text: Christina Klahr, praktikant på KRAN
Källor:
Forsström, N. (2018). Monopolet ska minska spelproblemen. https://www.folkhalsan.fi/tidningen-folkhalsan/artiklar/monopol/ [23.05.2018].
Raento, P. & Sivenius, K. (2014). Gambling in Finland: Themes and data for qualitative research. Helsinki: Gaudeamus.
Strohäker, T. & Becker, T. (2017). Casino Gambling in Germany: Development, Legal Conditions and the Exclusion System. Hohenheimer Diskussionsbeiträge zur Glücksspielforschung Nr.5.
Tammi, T., Castrén, S. & Lintonen, T. (2015). Gambling in Finland: Problem gambling in the context of a national monopoly in the European Union. Addiction, 110(5), s 746-750.