Fattigdomsgraden hos familjer i Finland är ca 10% var av stor del lider av svår materiell fattigdom. Skolmaten tar slut på måndagar i vissa skolor för att barn går hungriga under helgen och brödköerna blir längre. Ändå talar man inte ofta om fattigdomen i Finland. Den sopas under mattan eller förminskas. Ingen kan väl vara verkligen fattig i vårt välfärdssamhälle?
Kopparbergsvägen 20 skriven av Mathias Rosenlund lyfter upp mattan och visar smutsen under. Fattigdomen har förföljt Mathias genom hela hans liv. Många saker ärver vi av vår familj, fattigdomen är bara en av många saker det sociala arvet kan föra med sig. Så som många andra har han fötts in i en fattig familj och oförmögen att ta sig ut ur sin situation även i vuxen ålder.
Mathias bjuder in oss i hans liv och tankar. Han visar hur tungt det är att balansera ett familjeliv med två unga barn och en psykiskt sjuk fru, medan högen av räkningar på bordet inte tycks minska. I början verkar det som att ekonomin är det största problemet, men till sist verkar det som att den ekonomiska stressen kanske inte är huvudorsaken till familjens problem.
På grund av ekonomin känner Mathias sig utanför och annorlunda. Han verkar bitter mot samhället och vill desperat att hans barn inte ska känna så. Han verkar försöka gömma familjens fattigdom för dem och låta dem växa upp så normalt som möjligt. Jag vet inte hur pass medveten Mathias är om att det är omöjligt att barnen inte påverkats av sin uppväxtmiljö. Barn är betydligt mer medvetna om sin situation än vad vuxna tror. Speciellt uppmärksamma är det på deras föräldrars känslor. Han må försöka skydda dem från att känna av fattigdomen men hur skyddar han deras mentala hälsa? Jag förstår att detaljer om barnen säkert har lämnats bort för att skydda deras privatliv men själv är jag väldigt nyfiken på deras upplevelser. Hur har de påverkats av deras uppväxt? Hur är det att läsa om sin pappas depressiva tankar i en bok?
Mathias belyser fler obekväma teman genom boken, ekonomi är bara en av många. Oket han bär ligger tungt på hans axlar. Det är inte högarna av räkningar på bordet utan osäkerheten, depressionen och hopplösheten som väger mest genom boken. Även om huvudtemat är fattigdom anser jag att boken är bättre på att beskriva just depression. Mathias skriver ofta om sina egna tankar och sällan är de positiva. Det låg som ett blött täcke över mig när jag läste. Hans värld var alltid beskriven som dyster och färglös.
Mitt slutarbete för mina socionomstudier handlade om barnfattigdomen i Finland, ju mer jag läst om området desto mindre verkar det vara bristen på pengar som är det huvudsakliga problemet. Ofta är det fråga om mångproblematik i familjen. Även om ekonomiska bidrag hjälper, behövs oftast en rad olika stödåtgärder för att skapa en positiv och hållbar förändring i familjen. Mathias familj är inte annorlunda på den här fronten. Med en fru som verkar svårt psykiskt sjuk och två unga barn är det orimligt att tro att en vuxen ensam skulle klara av att balansera den vardagen. Även om det fungerar ett tag är det en tidsfråga innan allt rasar. Det är orimligt och omöjligt att Mathias ska klara av allt. Han ska vara en make, pappa och brödvinnare. Allt verkar hänga på honom, var finns socialen i det hela? Stöd finns att få som inte endast är ekonomiska. Speciellt barnen önskar jag att skulle få stöd. Detta nämns inte i boken så jag kan bara hoppas att det är fallet.
Mathias sätt att skriva föll inte mig i smaken. Själv gillar jag när saker är kort och koncist, medan Mathias enligt mig har ett mer svävande och flummigt uttryckssätt. Andra läsare verkar uppskatta mera hans svävande sätt att skriva.
Kopparbergsvägen 20 är inte en bok jag själv skulle rekommendera, men det finns definitivt fördelar med att läsa om olika livserfarenheter. Det hjälper en bli mera empatisk. Skönlitteratur bjuder ju in läsaren i någon annans verklighet på ett sätt som statistik och vetenskapliga artiklar inte kan göra. Det är en stor skillnad mellan teoretisk kunskap inom ett område och att faktiskt uppleva det själv. Alla kan dra nytta av att stiga in i någon annans skor för ett tag. Det är helt klart en styrka med den här boken. Mathias gav ett välbehövt ansikte till fattigdomen i Finland.
Assistent, Joanna Kock