Då jag började läsa Mikael Persbrandts självbiografi Så som jag minns det, som han arbetat med i över ett år tillsammans med författaren Carl-Johan Vallgren, visste jag inget om personen i fråga. Jag har aldrig sett på Beck, där Persbrandt spelade en av kärnrollerna, eller om de skandaler som han skapat i Sverige. Jag visste inte alls hur stor skådespelare Persbrandt faktiskt är, och hur många film-, tv- och teaterproduktioner han varit med om under sitt liv, även utanför Sverige. Under tiden jag läste de drygt 400 sidorna där Persbrandt berättar ärligt och öppet om sina år med missbruk, brottslighet, lögner och otrohet, fick jag ändå snabbt en uppfattning om vem det är frågan om.
Det är ändå inte det som är den viktiga frågan. Den viktiga frågan är: varför försökte Persbrandt medvetet förstöra sitt liv och sig själv med hjälp av missbruk?
Berättelsen följer en relativt systematisk kronologisk ordning. Först tas läsaren genom Persbrandts barndom, sedan början av hans karriär, sedan missbruket som växer i takt med att hans popularitet som skådespelare och kändis växer, sedan det långa och mörka fallet mot bottnet, och till sist frigörelsen från den katastrofala livsstilen och döden, som ständigt väntat bakom hörnet. Också alla hans intensiva kärleksrelationer utgör en viktig del av berättelsen.
Så som jag minns det är ändå, trots Persbrandts tunga öde som en missbrukare av den svåraste arten, väldigt underhållande. Det är spännande att läsa om livet bakom ridån, om de häftiga festerna och den excentriska livsstilen. Men det gäller främst Persbrandts ungdom – när hans kokainmissbruk blir allvar, är berättelsen inte längre speciellt behaglig att ta del av, inte som läsare och särskilt inte som Persbrandt själv.
Det finns en förvånansvärt stor skala i hur man kan använda berusningsmedel, och Persbrandt glider väldigt snabbt från ena ändan av skalan till alldeles den andra sidan. Det börjar lättsamt, han har kul och festar och har sig, men snabbt visar det sig att han inte har någon kontroll över sig själv eller sina begär då han en gång får i sig alkohol eller kokain. Hans missbruk går i perioder: ibland håller han sig nykter i flera veckor eller månader i rad, och andra gånger faller han ner som i en bottenlös grotta, där hans enda mening i livet är att upprätthålla berusningstillståndet.
Men att kalla Persbrandts tillstånd ”berusning” är ofta en förminskning av värsta grad. Under påverkan av alkohol eller kokain mister han alla sociala koder och uppfattningen om hur det är att vara en civiliserad människa. Han har inte längre något intresse för sitt eget välbefinnande, och ännu mindre för sina närstående – han blir som en galning. Så som jag minns det är full av anekdoter om kaotiska fester, vansinniga sammanträffanden och absurda resor till olika länder, där Persbrandt gång på gång riskerar att åka fast för drogmissbruk. Då man läser om alla de gånger han misslyckats med att dyka upp på en filmningsplats därför att han är inne på andra eller tionde dagen av att vara påtänd, funderar man hur han lyckats bygga upp en så lång karriär.
En viktig del av Persbrandts liv är offentligheten i allt han gör. Länge lyckas han undvika att åka fast, men till sist angrips han upprepade gånger både av polisen och av media. Han är inblandad i många drogrelaterade skandaler där hela hans privatliv synliggörs för befolkningen, och mer än en gång måste han ty sig till juridisk assistans för att en del journalister inte har koll på var gränsen för god journalistetik går. Det är här jag börjar fundera på hur det kommer sig att vi lever i ett samhälle där det är tillåtet att dra nöje ur andras nöd och lidande. Varför är det tillåtet att skriva om det som människor håller på med i sitt privatliv? Att kokain är olagligt och att Persbrandt är en känd skådespelare betyder väl inte att det är okej att blotta honom för hela Sverige.
Det är många frågor som uppstår under resan genom Persbrandts liv. Hur utstår hans kropp alla de mängder alkohol och kokain som han under åren hinner inta? Hur orkar hans stora kärlek, Sanna Lundell, som han dessutom har barn ihop med, vara närvarande i hans liv? Hur orkar han själv med sig själv?
Den officiella förklaringen, det vill säga Persbrandts bipolaritet, försäkras av sakkunniga i slutet av boken, och det förklarar verkligen en hel del. Hur när han åker in i en manisk period använder sitt missbruk som en ventil för det överväldigande som händer inom honom, som ett utlopp för manin. Och hur han efteråt måste lugna ner sig, ta ner varven. Det är då han sköter sitt jobb, sitt familjeliv och sig själv, allt det vanliga som hör till en människas liv och gör det värt att leva.
”Helnykter i veckor och månader, innan något plötsligt börjat dra i mig, skuggan som plötsligt växt fram inombords, depressionen som jag inte såg någon annan utväg från än att skjuta ut mig själv och återigen landa på botten.”
Men bipolaritet är inte hela förklaringen. Trots att Persbrandt äntligen, efter tiotals år av missbruk, får slut på det med hjälp av rätt medicinering, ligger det något annat i det hela. Man kan söka svar i Persbrandts barndom och uppväxt, i hans vilja att stå på scen och ständigt förvandlas till någon annan än sig själv, i hans omgivning och de människor som han umgås med. Alla dessa delområden spelar förstås en viktig roll i det som bildar Persbrandts läggning till missbruk. Men trots att han är sjuk, trots att han inte har någon kontroll över sitt beteende och trots att han påverkas av alla dessa yttre omständigheter, finns det något i hans personlighet och hans sätt att berätta om sitt förflutna som får mig att undra om han ändå inte har ett litet ansvar i det hela.
Det som nämligen förblir oklart är om Persbrandt själv anser sig vara skyldig till allt lidande som han orsakat sig själv och andra genom åren eller inte. Han skriver upprepade gånger i samband med en mängd varierande saker att han förstår att han själv har skapat sin misär och att han vet att han får skylla sig själv. Men dessa ansvarstaganden följs alltid av ett MEN. Han bjuder alltid på en kompletterande förklaring till varför följderna till hans missbruk och beteende är sådana som de är, och förklaringarna har en antydan till att inte behöva bära hela ansvaret. Jag får en känsla av att han ber om ursäkt och säger sig ta ta ansvar endast därför att han känner att det är så man ska bete sig och för att det är den rätta saken att göra i sammanhanget. Men när menar han det verkligen och innerst inne?
Kanske är jag aningen skeptisk därför att man ibland ser en väldigt självcentrerad och egoistisk sida av Persbrandt som inte går ihop med den anspråkslösa och blyga sidan av honom som han flera gånger berättar att han har. Någonstans inne i honom bor en person som antar att han äger hela världen och att lagen inte angår honom. Att han kan göra vad som helst och ändå komma undan. Det är klart att kokain får hans ego att växa som en ballong och att han beter sig som värsta machodåren då han är berusad, men var slutar rusmedlen och var börjar hans personlighet? Är allt en fasad som hans berusade jag bygger upp för att skydda sitt riktiga jag och för att klara av allt det onda som han lyckas ställa till med, eller är det en verklig sida av honom? Att bli missbrukare är inte ett val man gör eller något man har kontroll över, men till hur stor del är man endast ett offer? Det är kanske något som Persbrandt kämpar med själv:
”Jag har min diagnos nu, men frågan är om den stämmer? Eller var det bara så att jag hade nått mitt botten och fick precis vad jag behövde i rätt ögonblick; litium. Eller var det en kombination: att jag kapitulerade samtidigt som jag fick behandling.
Jag har mina tvivel ibland – för bipolärbegreppet är brett, och människans psyke är en komplicerad plats. Och jag vill inte definieras av en diagnos.”
Trots min stundvisa misstänksamhet mot Persbrandts uppriktighet är Så som jag minns det en väldigt omskakande bok. Varför samlar några av oss på sig sådana demoner under livets gång, och varför måste man gå totalt sönder för att övervinna dem? Som om några av oss skulle födas med en sådan intensitet inom oss att livet helt enkelt är för mycket att hantera.
Hopplöst är det ändå inte, trots att Persbrandts mörkaste stunder är minst sagt fasansfulla. Inom honom bor nämligen en undangömd glädje som hjälpt honom att ha ett grepp om livet, hur ostabilt det än har varit:
”Jag känner den bokstavligen som något fysiskt, inne i bröstet. Och det är med hjälp av den där varma glödande kärnan jag alltid har hittat tillbaka till livet, och varit som människor är mest, inte perfekt, men en person som försöker sitt bästa.”
Text och bild: Catharina Herlin