”Den lilla flickan låg i sängen och var glad. Solens strålar silades genom den tunna gardinen, och kastade vackra ränder över golv, säng och över flickan som låg där och nynnade för sig själv. Flickans hår låg som en trasslig gloria runt flickans huvud, blont, självlockigt och inte kammat på länge. Sommarlov. I går började sommarlovet. Men flickan skulle inte vara hemma. Modern hade berättat att hon i morgon bitti skulle få åka till moster och morbror i Kärrsjö. Där hade hon varit förr. Där var det alltid roligt. För det mesta i alla fall. Moster och morbror, och hennes två kusiner, hade massor av kor där. En jättestor ladugård, där det luktade varmt, mjölk och koskit. Gott. Det luktade gott.
Där, i Kärrsjö, skulle hon få stanna hela sommarlovet. Tio veckor. Flickan var glad. Och lättad. Det onda i magen var borta, sedan modern förklarat hur sommarlovet skulle bli, och flickan förstått att hon inte behövde stanna hemma. Med modern. Ensam. Hela sommaren. Flickan kände ett sting av dåligt samvete, när hon insåg hur glad och lättat hon var att slippa hemmet. Att slippa modern. Men ändå, den glada känslan tog över, och flickan fortsatte nynna, och fantisera om allt hon skulle kunna göra, där i Kärrsjö. Bland kossor, kattungar, varm mat och nybakta kakor med hallonsaft till fika. Varje dag!”
Sommaren närmar sig nu, och med den en förväntan de flesta av oss delar. En förväntan om långa, varma dagar, solsken och bad, ledig tid. Maten som dukas upp utomhus, grillkol som doftar och glass med jordgubbar till efterrätt. Barnen, och kanske även barnet i oss alla, längtar och fantiserar om lekfulla dagar, med vänner och familj. Kvällar där läggdags skjuts fram för att kvällens ljus och värme förlänger leken utomhus. För vi är ju lediga. Ingen skola. Inga stressiga mornar, just nu i alla fall. Jag kan själv ännu idag känna den längtan, den förväntan som våren kommer med, efter sommarens skönhet, andrum och lekfullhet. Och jag kan verkligen sakna sommarloven. Den där känslan av oändlighet, frihet, lekfullhet och gränslöshet. Men jag saknar inte alla mina sommarlov.
För mig gällde inte känslan av oändlig frihet för vartenda sommarlov. Det fanns somrar, liksom andra långa tidsperioder, som jag nu som vuxen inser att jag förträngt. Som var så jobbiga, så skrämmande och så ångestfyllda, att mitt minne valt att sudda ut dem, mer eller mindre. Jag blev ett maskrosbarn, med en far som tidigt försvann, och en mor som led av beroendesjukdom och det man då kallade för manodepressivitet, en mor som härdade ut livet i en evig cocktail av psykofarmaka och alkohol. För mig kunde därför tanken på ett lov, en helg, innebära en känsla av skräck istället. Lov från skolan innebar en frånvaro av trygghet. En frånvaro av struktur, tydlighet, och av självklarhet. Självklarheter som att bli sedd, lyssnad på, få ett mål varm mat, få hjälp att välja kläder och att knyta skorna, ja – självklarheter. Att kunna sätta på sig tvättade kläder, tre måltider per dag, eller en kram vid läggdags, var inte alltid en självklarhet för mig. Som barn. Dessa självklarheter är inte alls självklart för många barn, även idag.
För många barn innebär sommarlovet att tryggheten försvinner, och kvar finns bara ångest och ovisshet. Hur ska det bli idag, hemma? Hur mår mamma idag? Eller pappa? Måste jag gömma mig, smita undan och fly hemmet för dagen, för kvällen? Eller måste jag trösta, tvätta, städa upp efter och bädda till sömns? Min egen förälder. Jag minns hur jag som barn själv tillagade och åt Findus färdiga pulvervaniljsås, till middag. För att mamma inte gått att väcka. Och jag, som sex- eller sjuåring, inte förstått att det som är jättegott kanske inte är den bästa middagen. Skoldagar innebar i alla fall lunch, en tillagad varm lunch. Fritids innebar mellanmål, som fick bli middagen. I bästa fall fick jag middag hemma, av mamma, men inte alltid. Skoldagar innebar också vuxna människor som såg, förstod, och försökte kompensera det som fattades mig. Omtanke, mat och uppmärksamhet. Samhället och vi medmänniskor ser och förstår inte alltid när barn far illa. När barn utsätts för försummelse, för misshandel, för övergrepp. När barn utsätts för det som missbruk kan innebära.
För mig då som liten, för de barn som idag är maskrosbarn, innebär skolan och fritids att vuxna ser och hör. Ser barnet och dess behov. En vuxen person som ser och hör det ett barn saknar och inte får, kan rädda liv. Skolan, en fritidsgård, ett sommarläger eller kollo, personer som fröken eller magistern, fritidsledaren, grannen, eller den snälla tanten i kassan i matbutiken. Eller kanske du? Du, kan se, fråga och hjälpa. Ibland räcker det långt med hallonsaft och nybakta kakor. Ibland krävs det en orosanmälan och att inte släppa uppmärksamheten, även när myndigheterna fått veta. Utan att fortsätta finnas, någonstans i närheten, att fortsätta se och höra barnet. Och då kunna rädda liv, rädda ett maskrosbarn.
Ingis Nystedt
Utbildad erfarenhetsexpert