Sofia Torvalds bok Hungrig – En bok om ätstörningar och föräldraskap är en grundlig dykning in i en värld där beräknande av kalorier, förvrängd kroppsbild och dystra framtidstankar är vardag. Torvalds granskar ätstörningar från alla tänkbara synvinklar och gör det på ett rationellt sätt samtidigt som hon lämnar plats för de känslor som väcks av att vara mamma till en dotter som lider av en ätstörning. Torvalds har intervjuat både insjuknade samt närstående till insjuknade för sin bok och då hon låter deras röster träda fram blir innehållet varierande och verkligt.
Torvalds börjar med att berätta om hur hennes dotter insjuknar i en ätstörning då hon är som utbyteselev i USA och hur fruktansvärt det är att som mamma höra sådana nyheter då man befinner sig på andra sidan av jorden. Genom resten av boken låter Torvalds sina egna erfarenheter löpa som en röd tråd, men mest fokuserar hon på större helheter, såsom samhällets påverkan på sjukdomens tillkomst, stämningen inom familjen då en är insjuknad i en ätstörning, olika vårdformer och föräldrarnas roll i det hela. Torvalds dotters erfarenheter och därmed Torvalds egna erfarenheter syns ändå starkt i allt hon skriver, eftersom hon tar stark ställning till alla de olika samhälleliga fenomenen och uppfattningarna om ätstörningar som är synliga i vår vardag. Och bra så. Kliniska och objektiva beskrivningar av olika ätstörningsformer har sin plats, men mycket större behov finns det för just sådana böcker som Hungrig, som verkligen går in för att undersöka kärnan i det hela och passionerat leta efter hjälp och svar.
Svar på vadå?
Det finns mycket som förblir obesvarat då någon insjuknar i en ätstörning, både hos den insjuknade själv och hos närstående. Den som insjuknar har vanligtvis ingen kontroll över sitt beteende: hon eller han vet bara att det är omöjligt att äta, det är omöjligt att leva utan alla de miljoner regler som finns till för att hjälpa henne eller honom att sluta äta, och det är omöjligt att se en utväg ur den ångestfyllda vardagen som hon eller han plötsligt har hamnat i. Ofta är allt detta väldigt tudelat, för samtidigt som hon eller han inte kan eller ens vill inbilla sig ett liv där allt inte kretsar kring vikt och mat, vill hon eller han också bli frisk och vara fri. Men det är svårt. Den som som utomstående ser på allt detta, t.ex. en förälder, kan ha väldigt svårt att uppfatta hur hela familjens liv plötsligt förvrängs på det sättet. Varför äter hon eller han bara inte? Torvalds lyfter fram sorgen, ilskan och frustrationen som väcks gång på gång under den långa vägen mot tillfrisknande, och hon ägnar också tre kapitel åt föräldrarnas roll och ansvar. Hon berättar om hur hon har bemötts av olika terapeuter och hur svårt det är att inte anklaga sig själv. Det finns också gripande citat i boken om hur någons pappa gör sitt bästa för att hjälpa sin sjuka dotter eller hur en flicka som haft en ätstörning inte förstår varför hennes föräldrar gick med på hennes sjuka beteende och inte tvingade henne att äta.
Mamma borde inte ha gått med på mina viljor. Jag var ju sjuk, jag måste få hjälp. Jag skulle inte ha haft en ätstörning i så många år om de hade tvingat mig. -Pia
Citaten hjälper läsaren att förstå hur vardagen präglad av en ätstörning kan se ut och hur stundvis absurda situationer man då kämpar med.
Torvalds är mest kritisk då hon diskuterar olika vårdformer. Hon lyfter fram många problem som hon själv har brottats med då hon desperat har sökt efter den bästa vården åt sin dotter. Det kan vara frågan om att man inte har tillräckligt med pengar för att få förstklassig vård, eller så är vården så splittrad att den inte är tillräckligt effektiv. Torvalds berättar om vårdpersonal som inte överhuvudtaget förstår sig på ätstörningar eller ger otillräcklig vård. Samtidigt kommer hon med varierande förslag till hur man kunde förbättra den nuvarande situationen och i slutet av boken presenterar hon många terapimetoder hon själv upplever som effektiva.
Utöver att vara en skildring av hur det är att leva med en ätstörning och vad som krävs för att tillfriskna är Hungrig en viktig tidsbild. Torvalds förmedlar genom välkommen kritisk granskning hur sjukt dagens utseendefixerade samhälle verkligen är, men stannar inte där, som så ofta händer då man diskuterar orsaker till ätstörningar. Torvalds ger sig ut för att hitta en mer omfattande förklaring då hon funderar på allt från en människas fysiska och psykiska utvecklingskurva och personlighetsdrag till sociala omständigheter och kulturella matvanor. Samtidigt blir det klart att det är omöjligt att hitta en tydlig enskild orsak till varför t.ex. en flicka i familjen insjuknar i en ätstörning och hennes syster inte gör det. Torvalds lyfter också fram tanken om att det kanske inte alls är så nödvändigt att i all evighet fundera på orsakerna, utan helst lägga energin på att tillfriskna och koncentrera sig på en ljusare framtid.
Det mest rörande i boken är citaten från dem som haft en ätstörning eller från deras föräldrar. Citaten ger en inblick i hur individuella situationerna kan vara och på hur olika sätt alla väljer att försöka kämpa sjukdomen. Dessutom påverkar dessa bitarna boken på ett sätt som gör den ännu mer realistisk, vilket å andra sidan inte saknas från början heller. Torvalds är nämligen så ärlig och rak på sak att helheten är samtidigt upplysande, givande och hjärtskärande.
Min kompis sa senare att du var jättesmal och vi var nog jätterädda, men vi vågade inte säga något om det. Vi trodde att det skulle ha varit hårt för dig att höra. Hon sa att hon tänkte att det kanske går bort. De hade diskuterat det sinsemellan men inte med mig. Och när jag sa att jag nog har haft anorexi så nästan grät hon i telefonen, att du kunde ju ha dött. Det är så laddat det där ordet. Att jag har haft en vän som haft anorexi och jag har inte sett det. Och jag sa att ni gjorde helt rätt när ni bara var med mig och inte pratade om det. -Ella
Text och bild: Catharina Herlin