Pakenevat unet är en dyster berättelse om hur drogberoende kan slita sönder en familj och hur omöjligt det kan vara att stå emot dess enorma förödande kraft. Uttrycker jag mig dramatiskt? Kanske det, men då är jag i linje med Petri Karras bok, som är full med tragiska människoöden och hjärtslitande händelser. Boken är ändå inte alltför betungande att läsa eftersom Karras sätt att skriva är medryckande och rättfram. Dessutom är boken riktad åt ungdomar vilket syns både i berättarperspektivet och dialogen, som består till största delen av väldigt friformigt talspråk. Å ena sidan känns den ungdomliga stilen lättande eftersom man som läsare får ett intryck av att det som beskrivs är alldeles vardagligt, inget desto allvarligare. Å andra sidan är det just detta som är det tragiska i det hela.
I centrum av Pakenevat unet finns tonåringen Nasta och hans många år yngre syster Nadja vars mamma Marina är hopplöst fast i droger. Risken för att Nasta och Nadja skall omhändertas blir akut genast i början och Nastas planer för att fly tillsammans med sin lillasyster bildar en ram för berättelsen. Annars är skildringen nästan som från vilken ungdoms liv som helst: en oskyldig förtjusning till grannflickan, skolkning från skolan och snattande från närbutiken. Enda skillnaden är att Nasta oftast är tvungen att ta sig till de två sistnämnda för att han och Nadja överhuvudtaget skall överleva. Nasta håller också på att rita en tecknad serie som handlar om en fantasivärld där en hel by av människor blir galna därför att ingen längre kan sova. Fantasivärlden står i korrelation med verkligheten och är ett sätt för Nasta att bearbeta sina problem och lätta på sin mentala börda.
Karras sätt att beskriva drogernas oövervinnerliga makt är lätt att förstå utan att utveckla en dömande attityd mot Marina. Fast hon gång på gång sviker sina barn och inte klarar av att vara nykter, trots att hela familjens gemensamma framtid är beroende av det, är det svårt att anklaga henne. Men det är också svårt att läsa om drogernas påverkan på en människas kropp och sinne. Marina mår ständigt väldigt dåligt: de enda stunderna hon glömmer bort sitt fysiska och mentala lidande är då hon är kraftigt påverkad – men inte alltid ens då.
Nastas perspektiv är ändå upplysande i hur enormt besviken, ursinnig och hjälplös man kan känna sig som närstående till en missbrukare. Han har för länge sedan gett upp hoppet om att Marina någon dag samlar tillräckligt med kraft och viljestyrka till att lösgöra sig från sitt självorsakade helvete. Han anser inte ens längre att Marina är hans mor utan Nasta har istället för henne tagit på sig rollen som familjens försörjare. I motsats till sin mamma är hans inre krafter stundvis nästan otroliga: han har en alldeles orubblig uppfattning om att man måste vara hundraprocentigt självständig, känslolös och stark för att kunna leva i denna värld. Det är klart att han har utvecklat detta skal för att skydda sig mot de otaliga besvikelserna som han har varit tvungen att uthärda under åren, men inte är hans livshållning desto mindre upprörande fast man känner till orsaken. Om barn till missbrukare tvingas reagera på detta sätt redan då de är i den känsliga tonåren, då man borde få vara barn och först börja med att utveckla sin förmåga att klara av traumatiserande händelser och situationer, hur länge tar det innan man som vuxen lyckas demontera alla ohälsosamma mentala barriärer man byggt som skydd?
Nasta och Nadja klarar sig relativt bra under de urusla omständigheterna, men Nastas tuffa kamp mot alla vuxna, även dem som uppriktigt vill hjälpa, får mig som läsare att känna mig nästan desperat. Som kontrast till Nastas familj står grannfamiljen som består av mor och dotter, Tuija som är polis och Veera som går på Nastas klass och som Nasta är förtjust i. Då han umgås med en så ”vanlig” familj reflekterar han över de betydliga skillnaderna som kommer fram i Tuijas och Veeras förhållande och deras vardag. Den är trygg, öppen, kärleksfull och behaglig, allt det som Marina är oförmögen att bjuda sina barn trots att hon självklart skulle vilja gör det. Man kan ana en bottenlös smärta i Nasta i de stunder han observerar Veeras hemförhållanden i motsats till sina egna, men ännu smärtsammare är hans nästan automatiska motreaktion som går ut på att tränga undan alla ”mjuka” känslor och härda sig mot allt som inte betjänar den kalla och likgiltiga rollen han tagit på sig.
Tuija och Veera har utöver rollen som balanserad familj också en annan uppgift i berättelsen, nämligen att visa åt Nasta att i världen finns det förbehållslös kärlek och en unik vilja att hjälpa andra trots att man inte får något i ersättning. Nasta är nämligen van med att leva i en värld där allt används som handelsvara, även känslor som kärlek.
Nastas räddning är en fantasivärld han bygger upp genom att rita och som han flyr till då han känner att allt i den verkliga världen håller på att kollapsa. Berättelsen som han skapar är rå och tragisk, men den har också kärleksfulla och uppmuntrande drag. Det visar hur viktigt det är att ha kvar ens en liten gnutta av hopp. Nasta kanske inte längre tror på att Marina kommer att bli nykter eller att hon överhuvudtaget någonsin klarar av att sköta sin roll som familjens försörjare, men han har trots det en dröm om en bättre framtid tillsammans med sin lillasyster. Att han inte sjunker ner i en förtvivlad hopplöshet kan ses som ett bevis på människans otroliga inre kraft och tendens att till och med i de eländigaste omständigheterna sträva efter att klara sig så gott det går.
Text och bild: Catharina Herlin