Jag föddes i Vanda år 1967 till en lycklig familj med mamma, pappa, två syskon, mommo och mofa. Vi bodde alla under samma tak i ett splitternytt hus.
I oktober 1968 då jag var 1 år gammal åkte min kära pappa med min kära mofa och deras bästa kompis till stugan på andjakt. På söndagkväll väntade min mamma och min mommo att karana sku komma hem, men den dagen har inte ännu kommit. Vi har väntat på dom nu i 48 år. 3 karar försvann som aska med vinden. Ingen vet vad som har hänt, och tror knappast att vi nånsin får veta det heller. Det enda jag själv önskar är att dom inte har behövt lida.
Mamma började supa, mommo läste bibeln och bad till Gud. Varje lördag fick jag åka med mamma och syskonen till Helsingfors, till Hagnäs Alko. Visst fanns det ju Alko närmare, men mamma ville inte att någon i byn skulle få veta att hon var törstig.
Fast jag var minst av syskonen fick jag ofta ta hand om min mamma . Det var otaliga gånger som jag fick dra upp min över 100 kg vägande mamma från snödrivan dit hon hade slocknat. Det var inte heller så roligt att höra mamma skrika varje veckoslut om att hon vill dö och att hon hatar hela livet.
Mina kompisar fick inte komma hem till oss, för mamma ville inte att någon i vår lilla by skulle märka att hon dricker. Butiksresorna fick vi barnen klara av utan mamma, hon låg hemma mer eller mindre i krapula, butikslappen skrev hon nog så vi visste vad vi skulle köpa. Ofta blev det bara franskbröd med lördagskorv, för annat orkade hon inte laga till oss. Men dricka, det orkade hon.
År 1975, när jag var 8 år fick jag världens bästa styvfar, allt ändrades med en gång, mamma minskade på drickandet, och födde en lillasyster till mej tre år senare.
Är 1983 slutade jag grundskolan och tänkte ha ett mellanår i studierna.. Det ”mellanåret” räckte 22 år. Jag jobbade som springbud, telefonist, fakturerare och sekreterare men visste alltid att jag vill bli en skötare. År 2003 jobbade jag på stadens telefonväxel, där jag varje dag blev arbetsplatsmobbad. En morgon då jag var på väg till jobbet, men inte kunde sminka mig då händerna darrade så mycket av att vara rädd att gå till jobbet, beslöt jag mej för att säga mej upp och hade alltså då möjlighet till att börja studera till mitt drömyrke. Blev färdig sköterska inom missbruks- och mentalvården 2006.
Mina barn är födda 95-96 och 99. Yngsta studerar till frissa i Helsingfors, mellersta till psykolog i Joensuu och äldsta är knarkare, alkoholist i Mäntsälä.
Jag blev ensam-mamma år 2002, då jag separerade från barnens pappa. Blev ensam med tre små barn. På morgonen förde jag barnen till två olika dagisar, jobbade på dagarna, skötte ensam om vardagen. Hur jag klarade av det vet jag inte, men jag överlevde.
År 2008 hittade jag en fin man ” Alex ” som också var ensampappa till tre barn. Barnen var i samma ålder som mina, ett stort hus på landet, eget företag. Jag fick leva prinsessaliv, allt som jag pekade på köpte han till mej, vi reste mycket. Jag kände mej jättelycklig. Vi sällskapade i 10 månader, tills det blev dags att flytta till landet så vi alla kunde alla vara under samma tak, tillsammans, jättelyckliga… så trodde jag.
Men hur blev det? Vi hade inte fått ens sista möblerna in till huset, då han öppnade flaskan som han inte fick fast på 2 följande veckor. Han hade fullständigt dolt sitt alkoholberoende till mej. Jag såg ju bara ljusröda hjärtor överallt, men märkte inga märken på problem som sedan kom fram. Firman höll på att gå i konkurs, min man var en alkoholberoende, banken ville ha sina lån tillbaka mm.
Under två veckors tid hittade jag tomma flaskor i barnens stövlar, kastruller, tvättmaskinen…….Ja det fanns många platser där man kunde gömma flaskorna. Han var ”klok” då han gömde dom, men dum då han glömde att ta bort tomma flaskorna från gömman. Så var det ju.
Jag märkte snabbt att jag hade kommit in i ett helvete. Jag bodde med en narcissist, en alkoholist. Mina vänner ville alla komma hem till oss för att se min stora lycka som jag hade talat om i 10 månaders tid men jag lärde mej ljuga att i dag kan man inte komma, inte heller i morgon. Vi har magflunssa, vi har feber, NEJ KOM INTE, PLIIS. Jag ville inte att dom skulle se vårt helvete.
Natten i juli, två veckor efter att vi hade flyttat misshandlade han hela vår familj. Orsaken till detta var att någon av mina barn hade kvällen innan bitit en liten bit av ett päron och lagt tillbaka det i fruktskålen. Han skrek att jag hade misslyckats med att uppfostra min barn och att de betedde sig som svin i hans hus. Kunde inte ringa till polisen för han hade gevär och han sade, att om jag ringer så mördar han oss alla.
Vi väntade tills han slocknade. Jag viskade till barnen att dom skulle packa sina viktigaste saker i väskan och att vi åker till skyddshemmet. Yngsta packade Tops-pinnar, för hennes öron kliade ofta, äldsta tog sin pleikkare och mellersta tog sina två levande kaniner, som vi hade skaffat till vårt nya hem på landet. Jag sade till henne att vi inte kan ta kaninerna med oss, men hon sade att hon inte kommer utan dem. Vi smög oss ut ur huset, satte oss i bilen och for iväg.
Jag hade jobbat på skyddshemmet under min praktik, så jag skämdes att åka dit då jag visste att jag känner alla som jobbar där. Men det var bara att svälja stoltheten, för nu fanns det inga andra möjligheter.
Efter en vecka for vi med skyddshemmets personal och polisen hem till Axel för att hämta våra kläder, barnens viktigaste leksaker och övrigt, men det fanns inget att ta med sig, för Axel hade hämtat allt ut på gården och tänt eld på sakerna. Det hade han ju med sms hotat att göra, men jag trodde inte att han skulle ha varit så sjuk.
Vi bodde i skyddshemmet i två månader tills vi fick ett eget hem från samma radhus varifrån vi hade flyttat bort för ett år sedan. Varje dag kom någon granne emot och jag fick berätta för dem, att allt inte gick som planerat. Jag hade ju hunnit skryta till alla grannar om att jag flyttar till landet med en härlig prins. Min dröm hade blivit en mardröm.
Alex gjorde allt för att göra mitt liv till ett helvete. Tomma bilringar, hundskit i postlådan, samtal till min arbetsplats mm. Hans fantasi räckte till allt mellan himmel o jord. Jag blev sjukskriven från mitt jobb på 6 månader. Orsaken var svår depression och sömnlöshet. Gick ner 30 kilo, matlusten var borta.
Alex sade, att om jag inte kommer tillbaka hänger han sej. Vi skulle ha rättegång, där jag skulle kräva ersättning för all vår egendom som han hade bränt. Jag väntade i rättegångssalen på honom, men han kom aldrig. Vi fick höra att han hade hängt sej samma morgon.
Jag gick ut från salen, gick in till polisstationen och sade att jag har mördat en människa. Så kände jag mej just då. Där satt jag hela dagen och polisen försökte göra klart för mej att det var hans eget val. Jag hade inte köpt repet till honom, jag hade inte sparkat stolen bort som var under honom.
Det kändes tomt, jag hade ju ändå älskat honom mycket.
Hans släktingar och kompisar började ringa upp mej. Alla var fulla av hat mot mej. Hur hade jag kunnat lämna världens ljuvligaste man och få honom att må så illa att han hade tagit detta beslut? Ingen trodde mej då jag försökte berätta om alkohol och misshandel.
Vad gjorde jag då? Gick till Alko, började dricka. Det var enda sättet att glömma allt för en stund. Jag blev en annan människa kände inte mej själv mera. Jag gömde flaskorna hemma, på kvällarna kunde jag inte söka barnen från sina kompisar med bilen för jag var ju inte i körskick. Jag blev ofta sen från jobbet, men hade alltid mina förklaringar.
Varannat veckoslut var barnen hos pappan. Jag for till restaurangen, söp mej full, vaknade på morgonen på olika okända platser. Vaknade emellanåt på sjukhuset, då jag hade försökt göra självmord.
Efter några månader räckte det inte för mej, med att slippa till restaurangen varannat veckoslut. Då barnen var hos mej, väntade jag tills de somnade, bytte om till festkläder och for iväg, Jag hoppades att barnen inte skulle vakna. Nångång ringde barnen på morgonen till mej och frågade var jag var. Ljög till dom att jag hade farit till någon väninna genast på morgonen. Kom hem med gårdagens mejkup och med bilekläderna på mej. Barnen var inte dumma, dom började förstå vad jag höll på med. Dom började kalla mej till hora, till suput, till en dålig mamma. Jag nekade till allt, men det som barnen sade var ju sant.
En morgon då jag kom hem från mina äventyr, hade mina barn skrivit med läppstift på toalettspegeln. SATANS HORA, VAKNA!
Jag ringde följande dag till A-kliniken, där jag genast fick hjälp. Skötaren där sade att om jag fortsätter på detta sätt kommer jag antingen att mista mina barn eller själv dö. Jag slutade dricka med en gång och mina barn fick en ny mamma. Började gå till Mehiläinen i Forum via min arbetshälsa, där jag fick gå igenom händelserna med världens bästa psykiater, Fabio Goderecci. Han var insatt i narcissism och alkoholism, och var för mej den rätta personen som kunde hjälpa mej. Han hade svar på varje fråga jag ställde.
Är evigt lycklig över att mina barn väckte mej innan det var försent. Vi fick en familjearbetare till oss, som kom hem en gång i veckan för att kolla hur vi mår. Vi gjorde mat tillsammans, spelade Afrikas stjärna, eller så satt vi bara och talade om vardagliga saker med henne och barnen.
De senaste 5 åren har jag gått hos psykiatern en gång i månaden, en psyk sjukskötare tre ggr i månaden, på gestaltterapi och varit på rehabilitering för personer med svår depression.
I dag känner jag, att jag mår bra, eller ska vi säga bättre. Kan använda alkohol utan att vara rädd för följderna. Har ett bra förhållande till mina flickor, håller också kontakt till min son, försöker hjälpa honom på allt sätt.
Det bästa som jag gjort på sistone är att jag har börjat erfarenhetsexpertutbildningen. Jag har kunnat be om förlåtelse av mina barn, om hur jag har betett mej som mamma efter Alex död. De har alla förlåtit mej. Jag har lärt mej att det ALDRIG är försent att be om förlåtelse.
Vet inte och kommer aldrig att förstå vad som har varit meningen med allt detta. Men, i alla fall känns det som om ingenting mera kan få mej att rasa. Tungt har det varit på alla sätt.
Jag ser emot framtiden. Är lycklig över att jag lever och försöker njuta av livet som jag hoppas att ännu har mycket att ge mej.
Det här var min historia, Tack för att du läste den!