Kalle Lähde har skrivit en bok om alkoholism som är baserad på hans egna erfarenheter och som är samtidigt humoristisk och förfärligt dyster. Lähde började själv dricka i tonåren och förstod med detsamma att alkohol var något han älskade. Det tog ändå länge innan han kunde medge sin egen alkoholism. En stor del av händelserna i boken har skett i Lähdes riktiga liv, vilket är svårt att tro då man läser om de absurda situationerna. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att Lähdes liv låter som en vuxens galna sagoberättelse där inget går som det ska. Alkoholens kraft är stor: inte undra på att den förvränger allt, också uppfattningen om verkligheten.
Happotesti är en skildring av en alkoholists vardag där dagarna i fyllan följer varandra. Lähde går rakt på sak och berättar verklighetstroget vad som händer när den alkoholiserade huvudpersonen stiger upp ur sängen, eller från golvet, eller från marken någonstans på stan – vart han nu har råkat slockna. Det första han gör är att söka efter en flaska, och det hittar han nästan alltid. Om inte, finns det nog varierande sätt att ordna saken, t.ex. med hjälp av fruns sparkonto eller genom att handla öl på kredit på stampuben där bartendern är tillräckligt bekant för att gå med på arrangemanget. Dessutom har huvudpersonen ordnat ett recept på lugnande medicin som dämpar ångesten och hjälper med bakfyllan och som han annars också mumsar i sig nu och då av ren vana.
Lähde skriver på ett underhållande och lättsamt sätt. Huvudpersonens tankar står i så stor kontrast till verkligheten och han hamnar i så besynnerliga situationer att man ofta får lust att skratta trots att allt som händer har sin mörka sida. Det är tur att Lähde har valt ett relativt behagligt sätt att närma sig ämnet eftersom en lättläst bok kanske lockar till sig mer läsare än en dyster och allvarlig. Det är viktigt att alkoholism får uppmärksamhet och beskrivs på ett realistiskt sätt, men Lähde lyckas göra det utan att glömma att det är frågan om prosa och att en bra bok måste ha rytm och varierande språk. Man skulle tro att en vardag fylld av drickande är tråkig och enformig, men det är den inte åtminstone i Happotesti.
För att kunna dricka i lugn och ro har huvudpersonen sagt upp sig från sitt jobb och är ständigt nära på att förstöra sitt äktenskap också. Det är ändå ingen orsak att sluta dricka, utan han fortsätter att åka taxi till olika pubar och råka ut för konstiga äventyr dag ut och dag in. Trots att det stundvis känns tungt att läsa då man vet att det är frågan om verkliga händelser, är det samtidigt fascinerande och underhållande att följa med huvudpersonens förvillande liv. Hans självbedrägeri får tragikomiska proportioner och ofta påminner han om en Kalle Anka -lik karaktär där han håller på och ställer till det. Men på botten av alla känslor man går igenom som läsare finns en oro och rädsla inför när huvudpersonens kropp eller mentala hälsa protesterar för sista gången. Det är skrämmande hur mycket hans kropp tål och hur länge den klarar av att suga i sig alkohol utan någon näring. Och klart det har sitt pris. Huvudpersonen kan inte rå för att uträtta sina behov oberoende av om det finns en toalett tillgänglig eller inte, och han lider också av en massa andra symtom från yrsel till hallucinationer.
Läsupplevelsen är alltså väldigt känslosam. Det känns otroligt att en människa överhuvudtaget kan vara så fängslad av någonting att han låter det sabotera allt annat i livet. Det är frustrerande och sorgligt att följa med hur huvudpersonen ljuger och ger tomma löften åt sin fru som gång på gång förlåter honom. Eller om inte förlåter så åtminstone underlättar hans beteende. Det står ändå klart att om en alkoholist inte har motivation att bli nykter är det troligen omöjligt att någon annan kan hjälpa honom. Huvudpersonen är duktig på att hitta på orsaker och utomstående syndabockar för sitt drickande. Antingen är det fruns klagande som gör honom galen, eller så är han så deprimerad att han måste hjälpa sig själv genom att dricka, eller så är det fyllisen i grannbordet som bjuder honom på alkohol och då kan man ju inte vägra. Oftast har han ju inga problem överhuvudtaget utan tar bara en alkohol nu och då. Konstigt att alla överreagerar på det viset, tycker han.
Underliggande orsaker till drickande förklaras inte, troligen begriper huvudpersonen inte själv heller dem. Det tycks vara frågan om ren vana samt kroppsligt och psykiskt beroende. I ett skede av berättelsen söker sig huvudpersonen till rehabilitering, men det hjälper endast några dagar. Genast när han är nykter och hemma fortsätter han att dricka utan att inse att han inte borde ta en enda skvätt ur flaskan. Genast när han gör det faller allt ihop. Det är just här konsten att bedra sig själv blir så förödande. Det finns ingen djupare förståelse, ingen inre insyn, bara en tanke om att dricka en flaska till. Dessutom försvåras situationen av huvudpersonens intag av lugnande mediciner för han har i all tystnad också utvecklat ett beroende av läkemedel. Vilket han inte heller uppfattar.
Huvudpersonen är självisk, egoistisk och förstör allt han rör, men det är ändå omöjligt att inte känna sympati eller en vilja att hjälpa till. Det är nämligen naturligtvis inte personen själv som är ond, utan alkoholen. Jag tycker att det i vårt samhälle råder en för hård attityd som inte låter människor bakom alkoholismen träda fram, som om sjukdomen skulle betyda att de inte har ett människovärde. Jag tycker inte att man behöver förstå allt för mycket och inte underlätta ett alkoholistiskt beteende, men jag efterlyser ändå empati och kärlek till den närmaste. Vi åstadkommer inte förändring genom att stänga ut ur samhället dem som drabbats av alkoholism, och det är tur att vi har all den vård som vi har. Det finns ändå stora motstridigheter i den allmänna attityden mot alkohol och i attityden mot alkoholister. Om det är så tillåtet och okej att dricka stora mängder, varför räcker inte vår förståelse till dem som blir fast i alkoholen för livet? Mera sådana böcker som Happotesti behövs för att skina ljus på mekanismen bakom beroendet och för att låta en persons alkoholdimmiga tankar lyftas fram. Ingenting ändras genom rädsla eller genom att låtsas som om alkohol inte skulle vara ett enormt problem i vårt samhälle, utan genom att sträva efter att förstå och öppet tala om sjukdomen som heter alkoholism.
Text och bild: Catharina Herlin