Glöm mig

Publicerad | Uppdaterad | i Uncategorized

Först och främst måste jag säga att det känns tveksamt att njuta så här mycket av en bok som handlar om alkoholism, noggrannare sagt om en moders alkoholism skriven ur synvinkeln av hennes son. Alex Schulmans roman Glöm mig är väldigt medryckande, en riktig läsroman, vars värld man sjunker in i och vars personer känns så verkliga att det känns att man känner dem på riktigt. Det är lätt att glömma bort att de verkligen är verkliga, att Alex föräldrar har existerat utanför bokens värld och att det är sanna händelser han skriver om. Han gör det bara så vackert och flytande att man måste påminna sig om att allt det hemska faktiskt har varit någons vardag.

Schulmans mamma Lisette började dricka när Alex var endast åtta år gammal, och först efter trettio år av detta lidande gick hon med på att tas in på ett behandlingshem. Schulman skriver om sitt liv som vuxen och som barn, hur alla skeden i hans liv har mer eller mindre påverkats av hans mor. Lisettes drickande är något som han måste handskas med dagligen genom att ta hand om henne då hon är i dåligt skick, att klara av hennes känsloutbrott eller så indirekt genom att oroa över hennes tillstånd då hon stänger av kontakten med sin son. Det är nämligen så hon fungerar under åren hon dricker, som ett litet barn: hon vill ha uppmärksamhet, men samtidigt vill hon gömma sig undan hela världen och bara fortsätta dricka. Hon blir så lynnig och självisk att det är rentav frustrerande att läsa, trots att man förstår att det är alkoholen som orsakar beteendet.

Det är otroligt hur något så enormt kan bli en elefant i rummet. Alex och hans familj känner självklart till Lisettes drickande, men det är något ingen talar om, inte ens då Alex är vuxen och hans fru försöker få honom att tala om saken. Lisettes drickande är något som alla andra anpassar sig till och inte tvärtom; hon visar under åren inte ett enda tecken på att hon överhuvudtaget uppfattar att hon har ett problem. Då Alex under vuxenåldern försiktigt försöker tala om ämnet med henne, är hennes reaktion alldeles orimlig: hon slutar att tala med Alex och skickar rysligt elaka meddelanden till honom under natten då hon är så full att hon inte kommer ihåg någonting nästa morgon. Och Alex måste bara stå ut med allt.

Varför går Alex med på det då? För att störst av allt är hans kärlek till sin mamma. Vad hon än gör, finns han alltid där, redo att ställa upp om hon behöver något. Det är inte så att man som läsare tycker synd om honom, utan fenomenet är alldeles förståeligt. Då Alex inte som barn har fått tillräckligt med uppmärksamhet från sin mamma, är det väl självklart att han söker det resten av sitt liv. Det är ändå nästan skrämmande hur han i samband med något barndomsminne beskriver sina känslor som uppstod då hans mamma blev arg på honom och bestraffade honom genom att vägra att lägga märke till att han överhuvudtaget fanns. Hur Alex då kände att hela hans värld rasade ihop.

Schulman skriver så mjukt, att boken är som sagt ett stort nöje att läsa. Trots att han berättar på ett sätt som verkar alldeles ärlig och oförskönad, finns det ändå en underliggande vördnad i allt han avslöjar om sin mor. Det finns en melankolisk sorg över deras förhållande, men också en djup kärlek som efter att Lisette nyktrar till syns också i henne och inte bara i känslorna som Alex har mot sin mor. Trots att denna kärlek gör att Alex lever ett olyckligare liv än vad som skulle vara nödvändigt om han skulle släppa taget om Lisette, är det också ett fint och tröstande element i det hela. Om det skulle vara frågan om en plikttrogenhet istället för en äkta känsla, skulle det vara annan sak, men nu står det klart att trots att det å ena sidan är tragiskt att man inte kan välja sina föräldrar, är det å andra sidan ingen annan som Alex skulle vilja ha som sin mor, även om han fick välja.

Bokens mest intressanta delar är barndomsminnena. Trots att de ofta är sorgliga och dystra, karaktäriseras de av en acceptans som säkert har gjort det lättare för Schulman att överhuvudtaget skriva om sina erfarenheter. Att han har förlåtit sina inkapabla föräldrar gör att boken kunde nästan karaktäriseras som en respektfull memoar. Det är sannerligen ett ansenligt resultat med tanke på allt det ruskiga som han berättar om sin mor. Ingen bitter klagovisa är den åtminstone inte, och bra så.

 

 

Text och bild: Catharina Herlin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *